Idag är det 6 månader sedan min älskade son somnade in i min famn i ambulansen.
Minns dagen som om den vore igår. Kan inte fatta att det har gått så lång tid.
Känslan att leva utan honom kan inte beskrivas med ord.

"Han fattas mig" -som Skalle Pär säger stämmer ganska bra.

Det är som att en bit av mig försvunnit. Han va mitt liv och jag va hans. Vi var ett och nu känner jag mig halv.
Jag tänker på honom hela tiden undermedvetet. I allt jag gör finns minnen av honom.
Varje gång jag åker bil, lägger mig i sängen, diskar, duschar mm mm..
Det mesta jag gjorde var han inblandad i och allt snurrade kring honom.

Fenix fyller mitt liv med så mycket och jag börjar så smått att hitta meningen med livet igen.
Fenix är min andra hälft och i honom lever Casper kvar. Dom är så otroligt lika och han gör allt som Casper skulle ha gjort och jag e säker på att dom hade vart ganska lika i sättet att va.
Fenix ser sig själv på kort och säger att det är Casper så det är inte bara jag som ser likheten.

Fenix frågar varje dag om vi skall åka till Casper och hälsa på.

Så idag skall vi åka dit och tända ljus och mysa lite med våran ängel. Kristian är också hemma och skall följa med oss.
Våra minnen med Casper kommer alltid finnas inom oss och även om vi inte får fler kommer det alltid att kännas som han är med oss och skapar nya minnen tillsammans med oss.

VI ÄLSKAR DIG OCH SAKNAR DIG SÅÅÅÅ

DU FATTAS OSS!!!

1000 pussar occh kramar från
Mamma, Pappa och Lillebror



Casper & Yvette badar :)