Sitter här och samlar kraft att orka skriva, men det är jobbigt. När jag skall berätta måste jag gå tillbaka till den dagen det hände och det gör sååå ont.


Casper har den 4/4-2010 lämnat oss :(
Jag e så otroligt ledsen och sorgen och saknaden är sååååå stor.
Trots att det var väntat och vi visste att det va såhär det skulle gå så kan man ALDRIG förbereda sig för något som detta.

Han blev dålig på torsdagen då han var hos sin assistent Yvette. Han va blek, kräktes och syresatte sig dåligt. Men dom hann med sitt bad och kunde ha sin spa-dag ändå.

Han kom hem kl 15.00 och fick syrgas på soffan och somnade. Han sov sen hela kvällen och jag kände inte alls igen honom. Jag fylldes av en känsla av att allt inte var som det skulle. Så jag ringde akuten på NÄL och pratade med dom.
Han va alles lealös och blek. Hans händer va kalla och fingrarna va blåa. Han hade ingen fin färg alls. Men jag va ändå inte så orolig så jag ville åka in. Vi hade ju allt vi behövde hemma och vi har bestämt att vi skall va hemma.

Han sov konstant till klockan va tolv på natten och jag sov med honom hela natten på soffan sen. Vi vaknade både han och jag till och från och han kräktes massor.

Dagen efter piggnade han på och fick i sig mat som han brukade och han va vaken och kändes mer som vanligt igen.
Vi tänkte att det kanske bara var en magsjuka han åkt på.
Men dagen gick och jag hade ändå den där konstiga känslan av att det va inte riktigt rätt.

På eftermiddagen var jag fortfarande orolig över att hans fingrar inte fick sin normala färg. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Dom tyckte jag skulle ringa ambulansen så dom fick titta tll honom. Då kunde dom få säga sitt och jag kunde rådfråga med dom lite.

Jag ringde även Krille så han kom ner med lite extra syrgas som stod hemma hos honom. Vi hade ju knappt använt det på 6 mån så jag hade bara en tub kvar och den gick fort då han var på max.

Ambulansen kom och jag va lugn. Vi pratade och dom tittade, lyssnade och kollade upp honom. Han hade då fin färg på läpparna och det va det viktigaste. Fingrarna kunde ha med att göra att han har lite dålig blodcirkulation.
Dom som alla andra ville att vi skulle åka in men varje gång vi åker in spenderar vi äver 10 timmar för att sedan få åka hem för att dom inte hittar ngt.
Å som sagt så ville vi va hemma och dom kan inte göra så mycket mer än vad vi kunde. Så jag kände mig lugn. Idag var han ju bättre än igår och åkte jag inte in då skall vi väll klara det nu.

Krille åkte hem med Fenix och jag och Casper åkte för att fira lite påsk med en kille jag träffat som heter Andreas.
Vi hade en myskväll med film och låg på soffan och mös.
Sent på kvällen spydde Casper och blev lite sämre igen. Han andades hastigt och liksom flämtade.
Han fick ha på sig sin CPAP (En andningsmaskin som han haft för att rensa bort slem och annat) Jag upplevde att han blev bättre och va fortfarande lugn.
Vi gick och la oss och jag låg med mitt huvud vid hans huvudända hela natten.

På morgonen vaknade jag tidigt och Casper va vaken med. Han fick sina tabletter och jag blandade mat. Men han va alles matt och andades fortfarande hastigt. Han fick syrgas på max och jag kände nu att jag ville åka in.
Ringde min mamma, min syster och avdelningen på NÄL och sa att jag åker in nu.

Packade in oss i bilen med syrgas och allt på max fortfarande och åkte.
När vi åkt i 10 min märkte jag att han började flämta lite. Han blev snabbt blekare och lite lätt lila om läpparna.
Då kände jag lite oro och jag pallade inte att köra och veta att det var en timmes resa till NÄL.
Jag ringde ambulansen och bad dom möta upp mig. Att hans sygas inte räkte till och att jag inte klarade av det mer.
Jag körde så fort jag kunde och vi bestämde att Dingle var bästa platsen att mötas.

Vi kom dit precis samtidigt och nu var jag stressad. Kände på mig att allt inte var som det skall. Hade ringt Krille innan och sagt att jag skulle åka in men att han kunde vänta hemma med Fenix och hellre komma in efteråt om det var ngt akut. Visst inte att det skulle gå såhär fort från att ha vart lugn till att bli stressad.

Jag fick kopplat loss Casper ur bilen och kopplat loss alla slangar. Vi satte oss på båren och rullades n i ambulansen.
Precis då kände jag hur Casper spände sig och blev allt mer blå. Jag skrek på ambulanspersonalen att dom skulle skynda sig för han fick ingen luft. Mitt hjärta slog hårt och jag fick panik. Casper blev JÄTTE blå och alles stel. Han kräktes och jag tittade rakt in i hans ögon som blev alles stela....

Då förstod jag att hans hjärta hade stannat...

Jag fick panik och skrek till gubben att han skulle skynda sig.. Han dör!!! Han dör!!! Gör något!!!! Jag fick upp min mobil och ringde Kristian med gråten i halsen oh paniken i rösten samtidigt som jag försökte få liv i Casper.

Ambulans killen fepplade med slangar och försökte hålla balansen då bilen körde. Han försökte torka det Casper kräktes och jag blev bara ännu mer frustrerad. Han behövde ju luft.

Jag fick lägga ner Casper på båren och dom klippte upp hans tröja. Dom hade nu fått fram grejer och kunde pressa luft ner i hans lungor. Dom satte pulsmätare på ryggen och bröstet och vi hade nu stannat för att en annan ambulans mött upp oss.
Jag fick hoppa ur och inte längre stanna hos honom. Jag frågade upprepade ggr om han var död men fick inget svar. Jag hörde hur dom pratade om att intubera och jag skrek till dom att "Han får inte hamna i resperator, han kommer aldrig ur den, det får inte hända" Fattar inte hur jag kunde säga så att jag i den situationen orkade det. Men det fick ju bara inte hända så jag var tvungen.

Jag fick hoppa in i den andra ambulansen och vi körde upp mot gläborgs pendelparekering.
Ambulanshelikopter var på väg och behövde utrymme för att landa. Min ambulans spärrade av ena infarten och han som körde sprang bort för att stänga av den andra. Jag ringde min syster och grät och sa att dom skulle skynda sig, att Casper dör eller säkert redan är död.

Efter 12 evighets minuter kom helikoptern.

Jag gick ur bilen för att få veta vad som skulle hända. Men ingen sa ngt. Jag stod där helt ensam och all personal bara tittade på mig. Jag såg hur den andra ambulansen skakade och förstod att det var inte bra med Casper.
Helikopter läkaren bar väskor fram till ambulansen och pratade med dom. Sedan bar hon tillbaka väskorna igen men ingen sa ngt till mig.
Då kom Krille. Jag slängde mig i hans armar och sa "Han e död, Jag vet det!"
Då äntligen kom läkaren som burit väskorna fram till oss. Hon tog Caspers uppgifter och sa att dom håller på med honom så dom kommer att köra honom in i ambulansen. Krille skulle köra efter försiktigt och jag kunde åka med i den andra ambulansen.

Caspers ambulans åkte och Krille efter men jag fick vänta tills helikoptern hade lyft. Kan inte förstå hur några minuter kan ta så lång tid. Som tur var hade jag min syster i telefonen nästan hela tiden så jag hade någon att prata med.
Äntligen fick vi åka.
Vi körde fort och hann ikapp Krille innan vi va framme vid NÄL.

Krille åkte för att parkera och jag fick åka in i ambulans infarten.
Jag kastade mig ur bilen och sprang in i gången. Där stod säkert 7 st sjukhus personal och bara tittade frågande på mig. Jag vände mig om för att fråga ambulanskillen vart jag skulle gå. Han la armen om mig och styrde framåt i korridoren.
Jag kände igen hon med väskorna från helikoptern men innan jag hann fram kom en annan läkare och stoppade mig.

Han sa att dom hade försökt med hjärt-lung räddning i 1 timma och 10 min och att dom även gett adrenalin och annan hjärtmedicin för att få hjärtat att slå igen, men utan svar.
Casper fick alltså hjärtstillestånd och somnade in i min famn i ambulansen i Dingle. Det var som jag trodde hela tiden.
Tårarna sprutade och jag kunde inte fatta vad jag just hörde. Jag vill bara komma till honom så fort som möjligt.
Men åter igen blev jag stoppad och jag skulle få vänta med att se honom tills som hade gjort honom i ordning. Han hade en del slangar annat på sig som jag inte fick se.
Jag sa att jag hade min familj på sjukhuset och en sjuksköterska tog mig till ett rum där min mamma & syster satt.

Så fort dörren öppnades slängde jag mig i deras famn och bara grät. Dom grät också. Jag va så ledsen att jag inte kunde fram mer än: 

-Han e död!

-E han det? Sa mamma
-Vet du det?

- Ja han e det sa jag och bara grät..

Då kom Krille in och vi berättade för honom med som inte visste något.

Sedan kom läkaren in och han sa att Casper kommer att rullas in i rummet brevid så vi snart kan få se honom.
Jag vet att det kändes som en evighet och jag ville bara smälla upp dörren och gå in.

Vi fick vänta lite till och jag ställde mig vid dörren. Nu kan du gå in sa läkaren men dörren var låst. Tog fler sekunder till innan dom fick upp den och jag hann tänka massa tankar, varav en att jag kanske inte ens vågade se honom...

Men när dörren öppnades kastade jag mig runt honom och höll om honom hårt. Jag pussade och kramade och tårarna bara sprutade. Jag kunde inte förstå att det var sant.

Min pappa och hans fru Kicki kom också. Dom åkte ungefär samtidigt som mamma och syrran. Sedan kom även Marie-Louise som sett mig i ambulansen och åkt efter. Senare kom även Krilles föräldrar, min mormor, morfar ,lillasyster och våra kompisar Marcus & Maja.
Vi ringde också efter Krilles bröder som skulle få ta med sig Fenix in så han kunde få pussa hej då till sin bror. Å jag ringde alla mina vänner och Maggan som hade passat Fenix. Andreas ringde mig med för att kolla hur det hade gått och jag fick berättat för honom med.

Tiden gick sååå långsamt, det var som om den stod still. Vi försökte äta lite med det gick sådär. Köpte en sådan där Giraff som jag har samlat på till Casper och ett kort som alla kunde skriva på. Maja hade plockat snödroppar som hon la vid hans kudde och alla kramade och pussade på honom hela tiden.

Till slut var vi tvungna att lämna honom. Det var alles för varmt där vi satt och han va tvungen att komma till ett kallare ställe.
Det var tungt att lämna honom och det gjorde så ont. Blandade känslor av smärta, panik och oro.
-Han kan ju inte va ensam.. var min första tanke.

Men jag insåg att detta var tvunget så vi gick alla ut och pussade honom hej då.

Jag & Fenix åkte med min mamma & syster hem och Krille åkte åt sitt håll.
Jag hade jätte svårt att somna den kvällen och jag låg och kramade Caspers tröja hela natten. Fenix kunde nog inte ligga närmare mig heller. Men de va så tomt och tyst ändå..

När jag väl somnade sov jag som en stock. Jag va HELT slut.